MEmma

Har ni någon gång känt känslan av att bara skrika rakt ut för att få ut allt som man håller inom sig. Eller att testa att gråta floder för att se om den där klumpen försvinner, men inget händer? Varför kan inte tonåringar bete sig som tonåringar, eller vuxna som vuxna? Hur jag än vrider och vänder på saker så kommer jag bara fram till att ju äldre man blir ju fegare blir man. Fegare för konflikter. Fast efter en viss ålder verkar kurvan vända. En sak är säker, barn är ärligast. Tror det är därför jag gillar barn så mycket. Gillar hur de kan uttrycka vad de tycker utan att bry sig ett skit om vad andra tycker, hur ord kan såra någon annan. Men åter igen till hur jag vänder saker och ting så är det bättre att såra för att man är ärlig än att vara för konflikträdd så missförstånd uppstår. Kanske ska kalla det att inte kunna svälja sin stolthet istället.

Dagens tänk.
Alldeles för mycket press på mig själv, varför kan man inte bara göra alla nöjda?